Mortaliteter: Att dö kommer aldrig att bli omodernt

Livet är ett samspel mellan levande och döda. Kristoffer Leandoer varnar för faran att hamna mitt emellan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Låt de döda begrava sina döda, säger Jesus. Mohammed anser att den vackraste graven är den som försvinner från jordens yta. Där döden finns, finns inte vi, hävdar Epikuros och i den tidiga buddhismen lämnades kadavren att förmultna på egen hand.

Människans kunskap om sin egen historia beror i hög grad på att vi aldrig förmått följa dessa bud. Vi behöver veta var vi har våra döda, vi behöver sortera dem: till vilken sida hör de? Vi spar oss ingen möda när det gäller sinnrika metoder att hedra, begrava och minnas: ossuarier, kolumbarier, katakomber, kummel, pyramider, mumier och skeppssättningar, kungagravar, monument och mossbelupna stenar på lantkyrkogårdar. Av respekt för de hädangångna begraver prerafaeliten Edward Burne-Jones till och med en tub målarfärg i sin trädgård när han förfärad får klart för sig att pigmenten i kulören mumiebrunt, även kallad egyptiskt brunt, faktiskt kommer från riktiga mumier: en tillverkning som för övrigt upphörde först på 1960-talet. De döda finns överallt, inte bara i marmor och mull. Vart vi än går omges vi av dem, och på sätt och vis är det tur.

För det vi tycker oss veta om de levande, vet vi i hög grad tack vare de döda. År 1878 påträffades en grav från 900-talet i Birka med beteckningen Bj.581, där uppenbarligen en mäktig krigare begravts med två ridhästar: alltså en man. På tvåtusentalet började man tvivla på likets könstillhörighet och år 2017 avgjordes frågan med en genomisk analys: krigaren var definitivt en kvinna, kunskapen om vikingatidens könsroller måste omprövas än en gång. Det finns något rörande i ivern och svårigheten att tolka dessa kvarlevor. I en grotta i Kurdistan upptäcktes år 1951 liken efter både neanderthalare och homo sapiens. Hos en neandarthalare påträffades pollen, vilket ledde till slutsatsen att neanderthalarna till skillnad från våra förfäder ägnat sina döda en sista blomsterhälsning och på hela taget varit fredligare och mer kärleksfulla, rena stenåldershippies, vilket sannolikt var skälet till att de utrotats av oss. En färgstark mänsklig historia fick blomma ur lite pollen som enligt mindre romantiskt lagda arkeologer sannolikt kom från exkrement från asätare som kalasat på kvarlevorna– farväl omsorg om de döda, fa