Kaffekamp: Multatulis bok förändrade världen

1860 utkom en bok som bidrog till mildra det koloniala förtrycket i Indonesien, men också påverkade svensk litteratur. Jimmy Vulovic berättar om en viktig bok om kaffe.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången

När pastorn talar känns allt bra igen. Församlingen sitter i det trygga koloniala Nederländerna, med ekonomiska intressen som sträcker sig långt ut i världen. I sin predikan mot allt annat än den egna kristendomen ger han klara besked. Det finns inget att ha dåligt samvete för. Tvärtom. Alla kristna är i själva verket skyldiga att omvända de icke-kristna. Uppdraget är heligt. Och hedningarnas väg till frälsning, förklarar han, går genom hårt arbete. Deras anletes svett är den enda vägen. Så talar han. Kyrkobesökarna, det vill säga kolonialismens vita vinnare, kan andas ut. De kan finna själsfrid i sitt värv, njuta frukterna av den lukrativa handeln. För deras profit är ju sanktionerad av Gud. Det har pastorn sagt.

”Multatuli är den sannaste bok jag läst – fast den blott är en bok om kaffe.” Så skriver Eyvind Johnson i ett brev till författarkollegan och vännen Rudolf Värnlund i juli 1921. Romanen han syftar på är den antikolonialistiska Max Havelaar eller Nederländska handelskompaniets kaffeauktioner som gavs ut i Nederländerna 1860. Multatuli är latin. Det betyder ”jag har lidit mycket”. Och bakom den pseudonymen döljer sig författaren Eduard Douwes Dekker som föddes 1820 och dog 1887. Efter flera år i tjänst för den nederländska kolonialmakten i Indonesien, bestämde han sig för att avslöja det förtryck som pågick där. Med Max Havelaar ville han visa både orättvisorna och den förljugna världsförbättrarsjälvbild som förtryckarna tog till sig för att slippa se och förstå kolonialismens negativa konsekvenser.

Multatuli ekar länge i Eyvind Johnsons författarskap. Han lärde sig att det krävs ett nytt språk, en ny form, för att synliggöra ett förtryck som annars bara syns och känns underifrån, exempelvis de många orättvisor som även svenska arbetare upplevde. Och norrlänningen i honom såg och skildrade dessutom periferins underordning i relation till centrum. I den anarkistiska tidskriften Brand skrev han 1922 att Eduard Douwes Dekker ”var en av de stora plöjarna för den fria tanken, för den fria höga moral som bryta vanans udd”. Och när han romandebuterade med Timans och rättfärdigheten 1925 är sonen