Nalle Puh: Barnet som blev gisslan i pappans fantasi

Kristoffer Leandoer berättar om nostalgins Nalle Puh och pojken som blev gisslan i pappans dröm om barndomen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det finns ett ord som jag aldrig hört min svärmor uttala, och det är ”honung”: vid åttiosex års ålder använder hon undantagslöst Nalle Puhs vokabulär och refererar till denna basföda som ”honing”. På samma sätt säger min syster aldrig ”Hjärtliga gratulationer på födelsedagen” utan ”Hätila ragulpr på fåskliaben” med det ordbruk som Uggla lär ut. Så djupt in i det kollektiva medvetandet har vår hundraårige jubelnalle alltså trängt att hans fotspår syns i själva ordförrådet. Tiddelipom.

Men jag tror ändå att något annat i Alan Alexander Milnes böcker om vännerna i Sjumilaskogen satt ännu djupare spår, nämligen den livssyn som kommer till uttryck i själva avslutningen, Christoffer Robins avsked till Nalle Puh och hans värld. Christoffer Robin måste lämna kretsen i Sjumilaskogen för att gå i skolan, och hans sinne kommer att upptas av saker som Multiplikatorer, Kungar och Drottningar, Sugpumpar och Europa: fenomen som obönhörligen kommer att tränga ut förmågan att ingjuta liv i själlösa ting som plyschleksaker, trädgrenar och hallonsnår. Därför är det ett farväl för alltid, eftersom det är ur barnets medvetande som Puh och hans vänner förvisas. Dock lämnas läsaren med en liten tröst i de absolut sista orden i Nalle Puhs hörna: ”Men vart de än går, och vad som än händer dem på vägen, så kommer alltid en liten pojke och hans Nalle Björn att leka på den förtrollade platsen högst uppe i skogen.”

Vem är den lille pojken? Är det verkligen Christopher Robin Milne, författarens son vars nallebjörn Edward stod modell för Puh?

Ja och nej.

Jag trodde länge att Puh-böckerna var äldre än de var, att de var barn av samma sekelskifte som Peter Pan, Pelle Kanin, Det susar i säven och Puttes äventyr i blåbärsskogen – när de i själva verket tillhör mellankrigslitteraturen. Samma år som Nalle Puh utkommer Soldatens lön av William Faulkner och Och solen har sin gång av Ernest Hemingway. Tre veteraner, tre helt skilda sätt att hantera första världskrigets trauma.

Vad lurade mig att feldatera Puh? Framför allt Ernest H. Shepards teckningar, där Christoffer Robin tågar fram genom Sjumilaskogen i exakt samma sekelskiftskalufs som Putte i blåbärsskogen. När jag läser den verklige Christopher Milnes barndomsskil