Läsningar: Att utsätta sig för litteraturen är en risk

Läsning beskrivs ofta som ett möte, men tänk om det handlar om något betydligt mer skrämmande? Mattias Hagberg smakar på textläsningens metaforer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När åt du en roman senast?

Hur ofta tuggar du i dig en dikt?

Frågorna kan låta absurda, närmast meningslösa, men faktum är att det ofta är just så vi pratar om läsning. Vi slukar texter. Vi smälter litterära upplevelser. Vi rapar upp det vi har läst.

Nietzsche pratade om att idissla när han ville understryka att den långsamma läsningen var att föredra framför den snabba. Och Fredrika Bremer talade om läsning som näring för själen.

Ja, metaforerna för läsning är många och inskränker sig inte bara till ätande. Faktum är att läsning som praktik, som ett görande, verkar kräva bilder och liknelser för att bli begriplig. Det är som att ordet läsning inte räcker till, som om det är tomt och behöver kompletteras med metaforer. Eller annorlunda uttryckt: Läsningen kan bara förstås via en omväg över andra ord och begrepp.

Men bilder och liknelser är aldrig neutrala, aldrig enkla eller oskyldiga. Tvärtom. Metaforer har ofta ett performativt drag. Det sätt som vi pratar om läsning i generella termer, påverkar läsningen i sin enskildhet. Begreppen och bilderna förskjuter praktiken i olika riktningar.

I århundraden, ja, egentligen ända sen skriftens födelse, har människor försökt att ringa in läsningens praktik. Alla de stora namnen i tänkandets historia finns där, från Platon och framåt. Framför allt har frågan om läsning varit avgörande inom judendom, kristendom och islam, eftersom dessa systerreligioner alla tar spjärn mot läsning av texter – heliga texter.

I dag har det blivit populärt att tala om textläsning som ett möte, som en kognitiv sammanlänkning av texten och läsaren, som en akt av gemensamt blivande. Ett typiskt exempel på denna trend är författaren och litteraturkritikern Kristoffer Leandoers engagerade och medryckande långessä ”Det är läsaren som skriver boken” från 2025. För Leandoer uppstår texten på nytt varje gång den aktualiseras i en läsning, den är en pardans mellan läsaren och texten, där läsaren är en medskapare, eller kanske ännu mer, den som för i dansen. På ett ställe skriver han: ”Läser vi med inlevelse är det inte längre nån annan som skriver utan texten kommer att skapas av oss själva, just då, som en egen bön.” Och på ett annat