Läsningar: Hur ska man förstå Albert Camus ”Främlingen”?

Camus klassiska roman omges av en sårig historia av krig, kolonialism och rasism. Ändå har den en märklig livskraft. Maria Edström förklarar varför.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2015.

Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: ”Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt.” Det betyder inget. Kanske var det igår.

Så lyder de första meningarna, här i Jan Stolpes svenska översättning från 2009, ur Albert Camus roman ”Främlingen”. Historien om den unge fransk-algeriern Meursault som begraver sin mor med häpnadsväckande brist på känslor, inleder ett erotiskt förhållande och ser en filmkomedi strax därpå och under en stekhet eftermiddag på stranden dödar en arabisk man utan egentligen orsak och till slut döms till döden – den boken har ständigt fått nya läsare.

Vad är det som gör att Camus ”absurda hjälte” som författaren själv kallade sin romangestalt fortfarande engagerar och, som vi ska se, upprör och skapar motstånd?

Albert Camus växte själv upp som just fransk-algerier, en ”pied-noir”, ättling till de franska bosättare som befolkade Algeriet efter en brutal erövring vid mitten av 1800-talet där den amerikanske Alexis de Tocqueville rapporterade att det var fransmännen som stod för barbariet, brände och skövlade arkiv, bok och manuskriptsamlingar i ett Algeriet där läskunnigheten var högre än hos fransmännen. Algeriet blev inte heller en vanlig koloni utan en del av Frankrike, en del av ”La plus grande France” med sin civilisatoriska mission. Den franska civilisationens välsignelser kom dock inte alla till del, en speciell lag reglerade villkoren för ursprungsbefolkningen och det var höga krav för att bli en fullvärdig fransk medborgare.

I den spänningen, i ett fattigt arbetarkvarter i Alger växer Camus upp med sin mor och mormor som var analfabet, den unge Albert hade läshuvud, fick stipendium och blev en intellektuell i metropolen Paris. Men som han skriver 1958: ”Jag har aldrig skrivit någonting som inte, direkt eller indirekt, är förbundet med det land i vilket jag föddes

Året innan 1957 hade han i sitt Nobeltal också hävdat rätten att som författare bara vara trogen skrivandets egen sanning och någonstans där finns skärningspunkten i ”Främlingen”, mellan Algeriet och troheten till skrivandet. I en absurd värld där vi egentligen lika gärna skulle kunn